Svensmarks JP-artikel

Översatte Henrik Svensmarks artikel i Jyllandsposten. (HT: WUWT, The Climate Scam)

Medan solen sover

Den globala uppvärmningen har faktiskt stannat och avkylning har så smått inletts. Ingen klimatmodell har förutspått en avkylning av jorden - tvärtom. Detta betyder att projektioner av framtida klimat är opålitliga, skriver Henrik Svensmark.


Den stjärna som håller oss vid liv har de senaste två åren varit nästan utan solfläckar, som är det vanliga tecknet på solens magnetiska aktivitet.

Förra veckan rapporterade vetenskapsteamet bakom satelliten SOHO (Solar and Heliospheric Observatory) att "antalet solfläcksfria dagar antyder att solen är på väg mot sin lägsta aktivitet på cirka 100 år". Allt tyder på att solen är på väg in i ett dvalliknande tillstånd, och den självklara frågan om det har någon betydelse för oss på jorden.

Om du frågar den internationella klimatpanelen IPCC, som representerar nuvarande konsensus i klimatfrågor, är svaret ett lugnande "ingenting". Men historien och den senaste forskningen indikerar att det uppenbart är helt fel. Låt oss titta närmare på varför.

Solens aktivitet har alltid varierat. Omkring år 1000 hade vi en period med mycket hög solaktivitet, vilket sammanföll med medeltidens värmeperiod. Det var en tid då frost i maj var ett nästan okänt fenomen samt av stor betydelse för en god skörd. Vikingarna bosatte sig på Grönland och utforskade Nordamerikas kust. På det hela taget var det en tid av framsteg. Exempelvis fördubblades Kinas befolkning denna period.

Men efter cirka år 1300 föll solaktiviteten, världen började bli kallare, och det blev början på den period vi nu kallar den lilla istiden. Under denna kalla period försvann vikingarnas alla bosättningar på Grönland. Svenskarna överraskade Danmark genom att marschera över isen, och i London frös Themsen upprepade gånger. Men mera allvarligt var de långa perioder av missväxt, vilket resulterade i en dåligt närd befolkning, som på grund av sjukdom och svält minskade med omkring 30 procent i Europa.

Det är viktigt att påpeka att den lilla istiden var en global händelse. Det upphörde sena 1800-talet och följdes av ökad solaktivitet. Under de senaste 50 åren solaktiviteten har varit den högsta sedan den medeltida värmeperioden för 1000 år sedan. Och nu verkar det som om solen skiftar igen, och är på väg mot vad solforskarna kallar ett "grand minimum" som vi såg under den lilla istiden.

Sambandet mellan solens aktivitet och klimatet genom tiderna har försökt bortförklaras som en tillfällighet. Men det visar det sig att nästan oberoende av vilken period man undersöker, alltså inte bara de senaste 1000 åren, finns det ett samband. Solens aktivitet har upprepade gånger över senaste 10 000 år svängt mellan hög och låg. Solen har faktiskt under senaste 10 000 år varit i ett tillstånd av dvala cirka 17 procent av tiden med en avkylning av jorden som resultat.

Man kan förundras över att internationella klimatpanelen IPCC inte menar att solens förändrade aktivitet har någon betydelse för klimatet, men orsaken är att man endast tar med förändringar i solens utstrålning.

Enbart utstrålning hade varit det enklaste sätt för solen att ändra klimatet med. Lite som att skruva upp och ned ljusstyrkan på en glödlampa.

Satellitmätningar av solens utstrålning har visat att variationerna är för små för att orsaka klimatförändringar, men därmed har man kommit att blunda för en annat mer effektivt sätt på vilket solen förmår att påverka jordens klimat. År 1996 upptäckte vi en överraskande påverkan från solen - dess betydelse för jordens molntäcke. Högenergetiska partiklar accelererande från exploderade stjärnor, den kosmisk strålningen, hjälper till att bilda moln.

När solen är aktiv skyddar dess magnetfält oss bättre mot kosmisk strålar från rymden, innan de når vår planet, och genom att reglera jordens molntäcke kan solen skruva upp och ned temperaturen. Med hög solaktivitet fås färre moln, och jorden blir varmare. Låg solaktivitet skyddar sämre mot kosmisk strålning, och det resulterar i ökad molnighet och därmed en avkylning. Eftersom solens magnetism har fördubblat sin styrka under 1900-talet, kan denna naturliga mekanism vara orsak till en stor del av den globala uppvärmningen under denna period.

Det är också förklaringen till varför de flesta klimatforskare försöker ignorera denna möjlighet. Den utmanar nämligen föreställningen att 1900-talets temperaturökning huvudsakligen ska skyllas på människans utsläpp av CO2. Om solen har orsakat en stor del av uppvärmningen under 1900-talet innebär det nödvändigtvis att bidraget från CO2 måste vara mindre.

Ända sedan vår teori lades fram 1996 har den fått genomgå en mycket skarp kritik, vilket är normalt i vetenskap.

Först sades man att ett samband mellan moln och solens aktivitet inte kunde vara korrekt eftersom det inte fanns någon känd fysisk mekanism. Men under 2006, efter många års arbete, lyckades vi att genomföra experiment vid DTU Space, där vi demonstrerade existensen av en fysisk mekanism. Den kosmiska strålningen hjälper till att bilda aerosoler, som är frön vid molnbildning.

Sedan gick kritiken ut på att den mekanism vi funnit i laboratoriet inte kunde överleva i den verkliga atmosfären och därför var utan praktisk betydelse. Men den kritiken har vi just med eftertryck avvisat. Det visar sig att solen utför vad vi kan kalla naturliga experiment. Enorma utbrott på solen kan få den kosmiska strålningen på jorden för att plötsligt minska under några dagar. Dagarna efter dessa utbrottet minskar molntäcket med cirka 4 procent och innehållet av flytande vatten i molnen (droppar) minskar med nästan 7 procent. Det här är en mycket stor effekt. Faktiskt så stor att man skulle kunna säga att molnen på jorden har sitt ursprung i rymden.

Därför ser vi på solens magnetiska aktivitet med växande oro, eftersom den började att avta i mitten av 1990-talet.

Att solen kunde falla i sömn i en djup minimum antydde solforskare på ett möte i Kiruna i Sverige för två år sedan. Då Nigel Calder och jag uppdaterade vår bok "The Chilling Stars" skrev vi därför lite provocerande att "vi rekommenderar våra vänner att njuta av den globala uppvärmningen så länge den varar".

Den globala uppvärmningen har faktiskt stannat och en avkylning har så smått inletts. Förra veckan framförde Mojib Latif från universitetet i Kiel vid FN:s klimatkonferens i Genève att avkylningen möjligtvis fortsätter de närmaste 10 till 20 åren.

Hans förklaring var naturliga förändringar i Nordatlantens omlopp och inte i solaktiviteten. Men oavsett hur man väljer att tolka detta tränger sig de naturliga variationerna i klimatet alltmera på.

Ett resultat kan bli att solen själv visar sin betydelse för klimatet och därmed prövar teorierna om global uppvärmning. Ingen klimatmodell har förutspått en avkylning av jorden, tvärtom.

Detta innebär att prognoser för framtidens klimat är otillräkneliga. En prognos som säger att det är möjligt att det blir varmare eller kallare om 50 år är inte särskilt användbar, för vetenskapen är inte heller i stånd att förutsäga solaktivitet.

Så på många sätt står vi vid ett vägskäl. Den närmaste framtiden kommer att bli oerhört intressant, och jag tror att det är viktigt att medge att naturen är helt oberoende av vad vi människor tror om den. Kommer växthusteorin att överleva en betydande avkylning av jorden? Inte i dess nu dominerande form. Tyvärr kan framtidens klimatutmaningar bli något helt annat än växthusteorins förutsägelser, och kanske blir det åter populärt att undersöka solens påverkan på klimatet.


Professor Henrik Svensmark är föreståndare för Center for Sun-Climate Research på DTU Space. Hans bok "The Chilling Stars" finns också utgiven på danska som "Klima og Kosmos" (Gads Forlag, DK ISBN 9788712043508)

Twingly-spam för politiker-upplysning: DN, TA, Politiken
Relaterat i bloggar: samhälle, vetenskap, klimat, klimatet, klimatpolitik, klimatforskning, solforskning, solen, solminimum, solaktivitet, solfläckar, moln, kosmisk strålning, kosmoklimatologi, Henrik Svensmark