En rapport om konsekvenserna av global uppvärmning som politiker i alla läger kommit att hänvisa till är ju den av Sir Nicholas Stern, tidigare chefsekonom på Världsbanken. Även journalister refererar till Stern, liksom t ex ekonomen Klas Eklund i sin nya bok “Vårt klimat”.
Stern har dock fått mycket hård kritik av ett stort antal auktoriteter inom bl a miljö- och resursekonomi (dock hänvisar många till Stern; att ifrågasätta honom är förmodligen riskabelt). En av de kritiska ekonomerna är Dr Richard Tol, med inriktning på just global uppvärmning och som faktiskt Stern själv i sin rapport hänvisar till. Han har bl a en prestigefull professorstjänst i “Sustainability and Global Change” samt är chef för Center of Marine and Atmospheric Science i Hamburg.
I boken The Deniers tar Lawrence Solomon (*) upp Tols kritik. Solomon beskriver först bl a sin misstänksamhet när han hörde att Stern-rapporten var skriven av Världsbankens före detta chefsekonom och fortsätter med följande här översatta stycken:
Att Stern-rapporten hävdar att den agerar etiskt för mänsklighetens bästa väckte också min uppmärksamhet. Om Stern argumenterade utifrån ekonomi varför vi ska agera mot klimatförändringar, varför skymma ekonomin med moraliskt pekfingrar? Svar på detta lät inte dröja och kom från ekonomer vars kunskaper inom ekonomi och miljö få kan mäta sig med.
Den förste var dr Richard S J Tol, en av världens ledande miljöekonomer men även en auktoritet på miljömässig- och social rättvisa. Sterns domedagsprofetior var “befängda” menade Tol, som beskrev den världsberömda Stern-rapporten som en nästan komisk röra av bristande matematik, bristande hopp och worst case-scenarios hanterade som de mest troliga. Tols upprördhet kom lika mycket från hans omsorg om miljön som om hans integritet som ekonom: Tol fruktade att Sterns chicken little-studie skulle komma att diskreditera legitim oro över klimatförändring och i förlängningen hindra nödvändiga reformer.
Tol, som har många uppdrag inom universitetsvärlden, inkluderande de vid såna prestigefulla institutioner som Hamburg och Carnegie Mellon universiteten, är ingen udda outsider inom vetenskaplig debatt. Han är ingen förnekare i ordets gängse mening och en central person i det som skulle kunna kallas “global warming-etablissemanget”. Han är författare i alla tre arbetsgrupper hos FN:s Intergovernmental Panel on Climate Change. Han är också skribent och redaktör på FN:s Handbook on Methods for climate Change Impact Assessment and Adaptation Strategies. Och han är en mover and shaker i prestigefulla European Climate Forum. Han tar global uppvärmning på allvar och har dedicerat sitt yrkesliv till att bidra till bättre policy i klimatfrågan och i relaterade frågor.
Vidare är han expert på Stern-rapportens kredibilitet av det enkla skälet att några av Sterns mest skrämmande slutsatser baserats på Tols arbeten -- vilka Tol säger att Stern förvred till oigenkännlighet för att nå de absurda slutsatserna.
Exempel A: En av Tols mest betydelsefulla studier uppskattar kostnaderna för den globala ekonomin av ytterligare CO2-utsläpp. På grund av den stora osäkerheten involverad angav Tol ett intervall för möjliga kostnader, beroende på olika antaganden. Från detta intervall plockade Stern siffran 29 dollar per ton koldioxid utan att förklara att Tol i samma studie anger att den verkliga kostnaden “are likely to be substantially smaller” än 14 dollar per ton CO2. Valet av siffran 29 dollar dubblar den siffra på 14 dollar som Tol angav som redan högt antagen sannolik kostnad, vilket hjälpte Stern att dra dystopiska slutsatser. På liknande sätt citerade Stern i utvärderingen av potentiella konsekvenser av stigande havsnivåer en studie Tol var medförfattare till vilken refererade till “millions at risk”, ignorerande att samma studie där föreslog kraftigt reducerade konsekvenser för dessa miljoner på grund av den bevisade förmågan hos människan att anpassa sig till förändring. Man kan alltså säga att miljoner befinner sig i risk i detta nu i Tols hemland Nederländerna, där 60% av befolkningen lever under havsnivån. Men holländarna har hanterat denna risk under århundraden och uppnått bland världens högsta levnadsstandard, med långt mindre avancerad teknik än den som finns tillgänglig idag.
Exempel B: Stern-rapporten hävdar att “the overall costs and risks of climate change will be equivalent to losing at least 5% of global GDP each year, now and forever”. Så är det inte, säger Tol, närmast ilsken över att påståenden av detta slag kan göras, förutom att de tas på allvar. Det är inte bara “now” som är ett absurt påstående, "utan 'forever'-delen är också problematisk. Den förutsätter att samhället aldrig vänjer sig vid en högre men stabil temperatur, förändrade regnmönster eller högre havsnivåer. Det är en rätt skum syn på människans förmåga att rätta till tillkortakommanden. Det går emot vad vi känner till om tekniska framsteg, anpassning och evolution."
Sedan tar Solomon i några stycken upp Tols kritik mot Sterns russinplockande och bristande metod, varefter avsnittet om Sternrapporten avslutas (ej översatt) så här:
Tol argues that Stern reaches his fantastic conclusion only by counting up risks not twice, but three times. “The report adds otherwise unspecified and unquantified ‘market impacts’ (annualized at 2.1% of GDP), ‘non-market impacts’ (5.9%) and ‘catastrophic risk’ (2.9%)… the catastrophic risk apart, the Stern Review also assumes that there is a 0.1% annual probability (10% in a century) of extinction of the human race. The welfare loss of that is added, too, apparently in addition to the ‘catastrophic risk.’ Together with the certainty equivalent, risk seems to be counted three times. A 10% per century risk of human extinction does seem a bit too high based on historical experience to date.
Tol concludes: “In sum, the Stern Review is very selective in the studies it quotes on the impacts of climate change. The selection bias is not random, but emphasizes the most pessimistic studies… Results are occasionally misinterpreted. The report claims that the cost-benefit analysis was done, but none was carried out. The Stern Review can therefore be dismissed as alarmist and incompetent.”
Tol has eminent company in dismissing stern, including Dr. William Nordhaus, Sterling professor of economics at Yale University, who sits on the National Academy of Sciences Committee on the Policy Implications of Greenhouse Warming. Yet the eminent dismissals counted for naught in informing the public opinion. The worldwide press covered the Stern Review lavishly and buried its reviews.
-----------------------------
(*) Lawrence Solomon är kolumnist på National Post/Financial Post samt aktiv i en organisation som verkar motarbeta såväl olja som (tyvärr) kärnkraft.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tillbakalänkning: DN; Sydsvenskan
Andra bloggar om: samhälle, miljö, miljöpolitik, Nicholas Stern, sternrapporten, stern-rapporten, Stern review, klimat, klimatpolitik, kyoto, kyoto2
Climategate -- The Crutape Letters, by Steven Mosher and Thomas W. Fuller
The Deniers
Är inte det Du beskriver symptomatiskt för AGW-propagandan. Man blandar sanningar, halvsanningar, överdrifter och skräckscenarios till en propagandasörja som vi vanliga dödliga omöjligen kan bedöma sanningshalten av.
ReplyDeleteJa, så är det nog. Den stora antropogena globala uppvärmning som IPCC salufört kräver att en del mindre sannolikt accepteras samt har saluförts med sånt som hockeyklubban. Vissa i vetenskapssamhället har nog varit med på att saluföra säkerhet som aldrig funnits (utan varit IPCC:s modell med många svagheter, såsom mycket kraftig förstärkning, att den mesta CO2 stannar i atmosfären i hundratals år) för att de vetat att det krävts av dem (att kanske environmentalismen krävt det).
ReplyDeleteAtt Stern ensidigt gjorde val av mest alarmistiska källor, överdrev dem ytterligare och ovanpå det beräknade allt helt fel, där uppblåsta överlappade risker adderades, har nog med politik att göra. Men det är häpnadsväckande att så många miljöekonomer (har sett bortåt 10 andra namn än de två här) kan döma ut detta utan att medierna nämner det; tar sitt journalistiska ansvar. (Kan medier ha avstått från kritisk granskning p g a den rädsla för trubbel som nog bra men okritiska forskare hade?!? Kanske redaktörers litande på IPCC och de forskare som inte ifrågasatt samt environmentalism bidragit till att de stoppat kritiska analyser och uppmuntrat säljande larm... Förefaller inte otänkbart som ett mänskligt beteende.)
Så här skriver Solomon efter det jag citerat ovan:
"Mann's hockey stick was an essential building block in what the doomsayer camp likes to call the "growing consensus" that global warming is imminent, human caused, end quite likely catastrophic. The Stern Review was powerful in a different way -- it undercut political leaders who advocated a cautious, balanced approach to the problem of the sort advocated by Tol."
Jämte den realism eftersträvande Tol kan väl (bland många mindre kända namn) t ex Lomborg nämnas (men jag säger inte att just de har precis samma åsikt).
Bra reflektion om "vanliga dödliga" som ska bedöma sanningshalten. När medierna och en övervägande del av forskarna och alla forskarorganisationer bekänner sig till IPCC:s hypotes och säger att den är säker kan såklart inte vanliga människor och politiker tro annat än att det är korrekt.
Hockeyklubban kunde människor som inte läst litteratur om klimatet historiskt heller tro annat än att den var riktig. Därför inte konstigt om säg 8 eller 9 av 10 trodde på den. Men om varenda person läst litteratur om historiskt klimat kanske de flesta istället genomskådat bluffen. (Hockeyklubbsgrafen var en bluff där även slumpmässigt databrus -- istället för temperaturproxydata -- med Manns statistiska metod i 99 fall av 100 gav hockeyklubban.) Därför är det bra att Lars Bern och Maggi Thauersköld snart har en klimatbok ute, så att allmänheten informeras.
-
Stern borde (f ö likt personer inom IPCC; inte flertalet forskare) ha ett stort moraliskt ansvar för det han gjort, eftersom hans oseriösa felaktiga alarmism är något han måste veta används i politiskt syfte. (I detta nu hänvisar länders regeringar till Sternrapporten.)
Om man gör ett snabbt överslag utav fakta, så kan man få ett svar som ser ut som följer. En ekonom studerar ej naturlära eller klimatteorier.
ReplyDeleteEn ekonom studerar vinstmaximering & olika sätt att håva in pengar, så mycket som möjligt på kortast möjliga tid.
Slug idé att få folk att känna dåligt samvete för naturen och koppla det till en naturlig gas som kan mätas och sålunda prissätttas.
Det finns ju så mycket pengar att hämta ifrån denna kossan, så det räcker o blir över till mutbara människor som HAR kunskap inom klimatteorier, så dessa blir papegojor.
Som tur är så finns det några omutbara också, och sist jag såg några siffror, så är dessa i stor majoritet numera.
Hur i h..vete har den där Stern blit Sir? Köpt/mutat?