McKitrick om ovetenskaplig hockeyklubbsfabrik

Översatte ur Ross McKitricks artikel i Financial Post om avslöjandet av Kieth Briffas s k hockeyklubbsgraf för temperatur. Den IPCC använder och som jämte Manns hockeyklubba används i klimatpropagandan.

Sedan en expertgrupp ledd av NAS-ordförande Edward Wegman 2006 gav bifall till Steve McIntyres och McKitricks kritik av Manns hockeyklubbsgraf har hockeyklubban försvarats med Briffas temperaturrekonstruktion, men den föll för en vecka sedan då McIntyre fått tillgång till rådata. (Det tekniska av McIntyre i denna post.)

Responsen från Real Climate (blogg som skapades för att försvara Manns hockeyklubba) är raljerande. Klimathotet liknar en religion med politiserad forskning och där över hela politiska fältet utlovas långt större projekt än typ Stålverk-80. Hockeyklubban lär fortsätta att användas, men hoppas detta kan bidra med upplysning...

En annan mycket bra beskrivning av detta fall finns på Bishop Hill: The Yamal implosion. Även The Register redogör för detta.

Uppdatering: Måste även nämna Lars Kaméls välskrivna och utförliga text om detta!

Reserverar mig för översättningsfel.

"Felaktig klimatdata

I början på 2003 jobbade jag med Stephen McIntyre för att replikera ett berömt resultat i paleoklimatologi känt som hockeyklubbsgrafen. Utvecklad av en amerikansk klimatolog vid namn Michael Mann var det en statistisk bearbetning av träds årsringsdata som antogs bevisa att lufttemperatur hade varit stabil under 900 år men under 1900-talet alldeles skjutit i höjden. Före offentliggörandet av hockeyklubbsgrafen hade forskare menat att medeltiden var varmare än nutid, vilket gjorde att omfattningen av 1900-talets globala uppvärmning framstod som rätt betydelselös. Den dramatiska förändring av detta synsätt som åstadkoms med hockeyklubbans publicering gjorde den till symbol för klimatrörelsen. Den lyftes på ett påfallande sätt fram i en rapport 2001 från FN:s klimatpanel (IPCC), liksom på statliga webbsidor och i otaliga granskade rapporter.

Steve och jag visade att matematiken bakom Manns hockeyklubba var svårt bristfällig..."

McKitrick nämner hur två expertpaneler med National Academy of Sciences inblandade bildades.

"Expertrapporterna gav bifall åt all vår kritik mot Manns hockeyklubba, både matematiken och dess beroende av bristfälliga data från bristlecone-tall. En av panelerna menade dock att medan Manns hockeyklubba i sig var felaktig så hade en rad andra studier publicerade sedan 1998 haft liknande form, vilket således stöder uppfattningen att det sena 1900-talet var ovanligt varm. IPCC hade också detta argument i sin rapport 2007. Men den andra expertpanelen, ledd av statistikern Edward Wegman, påpekade att de andra studierna inte är oberoende. De är skrivna av samma lilla krets av författare, bara namnen är i olika ordning, och de återanvänder samma lilla mängd klimatproxyserier om och om igen.

Det mesta av denna proxydata visar inget ovanligt med 1900-talet. Men två dataserier har återkommit gång på gång vilka har formen av en hockeyklubba. Den ena var de bristfälliga bristlecone-data som National Academy of Sciences panel sa inte ska användas, så studier som använder den kan avfärdas. Den andra var en kurva för årsringsdata från Jamalhalvön i Sibirien, sammanställd av brittiske forskaren Keith Briffa.

Briffa hade publicerat en studie 1995 hävdande att medeltiden i själva verket innefattade milleniets kallaste år. Men detta påstående var grundat på endast tre årsringsdata (så kallade kärnor) från arktiska Ural. Senare producerade en av hans kollegor, F H Schweingruber, ett mycket större prov från arktiska Ural, men det gav en mycket annorlunda bild: Den medeltida epoken var i själva verket mycket varm och det sena 1900-talet var inte exceptionellt. Briffa och Schweingruber publicerades aldrig dessa data, istället utelämnade de helt och hållet arktiska Ural i sin klimatrekonstruktionsstudie.

I dess ställe använde de en ny serie som Briffa hade beräknat ur årsringsdata från närliggande Jamalhalvön vilken hade uttalad hockeyklubbsform: relativt flack 900 år och sedan en skarp ökning på 1900-talet. Denna Jamal-serie var en mängd data från ett hemligt antal enskilda trädkärnor. För att kunna kontrollera de olika steg som ingår i framtagandet av denna datamängd hade det varit nödvändigt att ha de enskilda årsringsmätningarna. Men Briffa släppte inte sina rådata.

Under kommande nio år dök i prominenta tidskrifter åtminstone en studie per år upp med Briffas Jamal-data för att stödja ett hockeyklubbsliknande resultat. IPCC stödde sig på dessa studier i försvaret av sin syn på hockeyklubban, och eftersom de utsett Briffa själv till IPCC:s huvudförfattare i detta ämne fanns det ingen chans att de skulle ifrågasätta data från Jamal.

Trots det faktum att dessa studier dök upp i ledande tidskrifter såsom Nature och Science, bad aldrig någon av tidskrifternas granskare eller redigerare Briffa att släppa sina Jamal-data. Steve McIntyres upprepade förfrågningar om att de skulle uppehålla sina egna regler om offentliggörande av data ignorerades.

Sedan, år 2008, publicerade Briffa, Schweingruber och några kolleger en studie med Jamal-serien (igen) i en tidskrift som heter the Philosophical Transactions of the Royal Society, vilken har mycket stränga regler om offentliggörande av data. Steve skickade sin sedvanliga begäran om data och denna gång tog en redaktör initiativet att be författarna att släppa sina data. Alldeles nyligen dök dessa data upp på Internet. Steve kunde äntligen börja att arbeta sig igenom data från Jamal.

Det visar sig att många av proverna togs från döda (delvis fossiliserade) träd och de har ingen särskild trend. Den skarpa uppåttrenden i slutet av 1900-talet kom från kärnor från 10 träd som levde 1990, och fem träd som levde 1995. Enligt vetenskaplig standard är detta ett alltför litet prov för att publiceras som proxysammansättning. Exempelvis består 1700- och 1800-talens del av provet av minst 30 träd per år. Men denna del visar ingen uppvärmnings-spik. Det enda segment som gör det är det sena 1900-talet där provets storlek kollapsar. Åter igen visar sig en dramatisk hockeyklubbsform bero på den minst tillförlitliga delen av en uppsättning data.

Men en än mer oroande upptäckt kom snart att belysas. Steve sökte i ett paleoklimatologiskt dataarkiv för att se om där fanns andra trädkärnor från eller i nära platsen vid Jamal som kunde ha använts för att öka provets storlek. Han fann snabbt en stor uppsättning av 34 nya trädkärnsprover tagna på levande träd i Jamal av ingen mindre än Schweingruber själv! Om dessa adderats till Briffas lilla grupp hade 1900-talet helt enkelt blivit flackt. Det hade inte alls framstått som exceptionellt jämfört med resten av millenniet.

Att kombinera data från olika prover hade inte varit en ovanlig metod. Briffa adderade data från en annan av Schweingrubers platser till en helt annan datadelmängd för Tajmyrhalvön. Tillagd data hade hämtades mer än 400 km från den undersökta plats. Och i det fallet hade den undersökta platsen tre till fyra gånger så många trädkärnor att använda sig av som vid Jamal. Varför fyllde han inte ut Jamal-data med lättillgänglig data från sin medförfattare? Varför sökte Briffa efter ytterligare data för redan väl representerade Tajmyrhalvön men inte för inadekvata Jamalhalvön?

Således är huvudingrediensen i de flesta studier som åberopat stöd för hockeyklubban, alltså Briffas Jamal-serier, beroende av influens från ett bedrövligt tunt delprov med träd samt uteslutande av lättillgänglig data för samma område. Oavsett vad som hänt här, det är inte vetenskap."

McKitrick avslutar artikeln med ett par stycken med allmänna reflektioner kring klimatforskning och klimatfrågan. Läs det här.

"Ross McKitrick är professor i miljöekonomi vid University of Guelph och medförfattare till Taken By Storm: The Troubled Science, Policy and Politics of Global Warming."

Om detta i andra svenska bloggar: Moderna myter, The Climate Scam, Med örat mot rälsen
Andra bloggar om: vetenskap, global warming, klimat, klimatet, klimatförändring, temperatur, IPCC, klimathistoria, hockeyklubban