Officiell vetenskap och konsensus

Översatte ur Christopher Essex och Ross McKitricks Taken by Storm (2007; andra omarbetade upplagan; hemsida; Amazon), från ett avsnitt om hur bilden av säker vetenskap vuxit fram.

Först ett par saker:

1) "Official Science" kallar jag officiell vetenskap (kursiv stil). Den har mindre med vetenskap att göra än vad man kan tro. Officiell vetenskap levereras av de som skriver om vetenskap utan att utföra den. Vetenskapsjournalister, administratörer och statsanställda forskare, men även de som sammanställer IPCC-dokument (inte minst Summary for Policymakers) utgör officiell vetenskap. De kan även kallas expertis. Officiell vetenskap tenderar att förenkla och dra slutsatser där forskarna ifrågasätter och betonar osäkerhet.

"Official Science lives, among other places, in the interface between scientists and executive summaries. [...] It has nothing to do with the scientific experience and the essential motivations of scientists."

Essex och McKitrick förklarar att riktig vetenskap är forskares erfarenheter i sin strävan att förstå naturen och att den aldrig kan styras av "expertis", vilken är den officiella vetenskap som står mellan allmänheten och dem själva.

2) Doktrinens 4:e punkt avser den i "Doctrine of Certainty":

1. The Earth is warming.
2. Warming has already been observed
3. Humans are causing it.
4. All but a handfull of scientists on the fringe believe it.
5. Warming is bad.
6. Action is requiered immediately.
7. Any action is better than none.
8. Claims of uncertainty only cover the ulterior motives of individuals aiming to stop needed action.
9. Those who defend uncertainty are bad people.

Strax innan det här översatta nämndes bl a Leipzig-deklarationen och Oregon Petition Project, och studien som nämns här är denna (pdf).

"2003 undersökte the Institute for Coastal Research, ett känt tyskt klimatforskningslaboratorium, mer än femhundra forskares åsikt om global uppvärmning. Resultatet postades på institutets hemsida. De fann klara indikationer på att det inte finns någon konsensus, eller ens majoritetsuppfattning.

Dessa resultat … tycks visa att konsensus inte alls är så stark och bara 9.4% av respondenterna "strongly agreed" om att klimatförändring mest av allt är ett resultat av antropogena orsaker. Det är emellertid en lite ökning i konsensus i förhållande till samma undersökning gjord 1996. … I undersökningen 1996 var det bara 5.7% av de validerade respondenterna som "strongly agreed" att klimatförändring mest av allt är ett resultat av antropogena orsaker. I själva verket innebär resultatet av de två undersökningarna ett ifrågasättande av påståendet att majoriteten av klimatforskare håller med IPCC, även om det har förbättrats något mellan 1996 och 2003.

Denna studie skickades till Science som respons på en kommentar som hävdade att det bland forskarna rådde en enhällig syn på FN:s panel om global uppvärmning. Science vägrade publicera studien. Å andra sidan fortsätter det obevisade påståendet att de flesta forskare håller med de några dussintal personer som skriver FN:s klimatpanels rapporter att rutinmässigt hävdas av medierna. Detta, å sin sida, noteras och repeteras av klimatpanelen själv.

Vi gillar inte att vetenskap bestäms i omröstningar. Hur många forskare förordar åtta tidtabeller? Låt oss ha en handuppräckning. Omröstningar om sådana saker är ytterst sett humor. Men dessa opinionsundersökningar och namnlistor är en reaktion på doktrinens 4:e punkt, nämligen att alla utom en liten handfull perifera forskare tror på doktrinen. Det finns mer än tillräckligt med forskare för att falsifiera doktrinens 4:e punkt som den formuleras.

Inte dess mindre antas felaktiga förutsättningar. Doktrinens 4:e punkt är falsk ur mer än ett signifikant avseende. Det är komiskt falskt att anta att svar på en fråga rörande forskningsfronten kan erhållas med en omröstning bland "kvalificerade" personer. Ingen är "kvalificerad" att ge definitiva svar om sådant vi faktiskt inte har kunskap om. Om någon verkligen hade svaren skulle man inte forska om det.

Punkt 4 i doktrinen vädjar till en auktoritet som faktiskt inte existerar och föreslår skrattretande att slutsatser kan dras genom att motiven hos de som satts som auktoriteter prövas. Inte förvånande är de vars åsikt avviker från den egna i störst behov av att testas.

Det enda sättet att bestämma sanningshalt är att testa idéer, inte personer. Vilken anmärkningsvärd idé! Testa idéer och inte personer, och man befinner sig på vetenskapens väg. Testa personer istället för idéer och åtföljande strid -- även om den har att göra med vetenskapliga frågor -- kommer inte att ha någonting med vetenskap att göra. Istället kommer den att i hög grad bestå av attacker mot en påstådd auktoritets kredibilitet, påståenden om dold politisk agenda, skumma insinuationer om finansiering eller påpekanden om att personer saknar specifik expertkunskap. Är de rentvådda? När publicerade de senast i referenslitteratur? Sjunger denna i ett tjejband? Vi har hört allt det och mera därtill från doktrinsupporters som önskar hålla fast vid påståendet om enhällighet. Och håller fast gör de.

I en artikel i Manchester Guardian 6:e april 2001 citerades en av de som tidigare delade ordförandeskapet i FN:s klimatpanel, Robert Watson, där han självsäkert tonade ned möjligheten av osäkerhet bland forskarna: "Watson avfärdade varje påstående att det en signifikant splittring bland forskarna huruvida klimatförändring sker och om människan orsakar dessa. Han sa: 'Det är inte ens 80-20 eller 90-10. Jag tror personligen att det är någonting liknande 98-2 eller 99-1'." På samma sätt sade vid en nyhetskonferens några månader tidigare den andre ordföranden i klimatpanelen, Sir John Houghton: "Jag tror att väldigt få forskare inte skulle hålla med IPCC. Och de flesta som skulle vara av avvikande mening har inte publicerat mycket."

Detta ringaktande av kredibilitet hos de som avviker skapar ett tryck på de som inte håller med FN:s klimatpanel att hålla tyst. Genom att det får avvikare att censurera sig förstärks ett falskt intryck av enhällighet inom reguljär och officiell vetenskap. Ibland har attackerna på avvikare från politiker och officiell vetenskap varit ovanligt hårda. I en intervju på Washingtons WAMU-FM (21 juli, 1997) under Clinton-Gore-administrationen tillfrågades inrikesminister Bruce Babbit varför vissa respektabla forskare inte stödde administrationens syn på global uppvärmning. Han svarade att

[Det är] ett sorgligt faktum att oljebolagen och kolbolagen i USA har gått ihop i en konspiration för att anställa pseudoforskare att förneka fakta ... energibolagen måste ställas till svars, för vad de gör är antiamerikanskt i ordets mest grundläggande mening. De äventyrar vår framtid genom att förvränga fakta med av dem betalda förljugna forskare och försöker att missleda det amerikanska folket.

Sådana starka uttalanden förstärker på många sätt påståendet om enhällighet. De avskräcker avvikare direkt och indirekt. Upprepade förolämpningar från prominenta tidskrifter, politiska ledare och aktivister undergräver mänsklig värdighet och själva vetenskapen. De underblåser de lägsta kvaliteter hos den mänskliga naturen. Men visst, om skepticism om doktrinen enbart är resultatet av inkompetens eller utstuderade motiv, bör då inte de som är ansvariga hängas ut och straffas? ..."

Sen ges exempel på hur de som avvikit från officiell vetenskap tystats och analyseras hur växelverkan mellan den och politik drivit uppfattningen om säker klimatvetenskap.


Avslutar med några ord av utilitaristen och frihetskämpen John Stuart Mill [1]:

"Men det är inte kättarnas karaktärer som lider mest av att man bannlyser all forskning som inte mynnar ut i rättrogna slutsatser. Största skadan tillfogas dem som inte är kättare, vilkas hela andliga utveckling blir förkrympt och vilkas förnuft klavbinds av fruktan för kätteri."

Kan även nämna denna post om vetenskap och skepticism.


--
[1] John Stuart Mill, Om friheten. Natur & Kultur, 1995. Översättning: Alf Ahlberg



Uppdatering: Originaltexten. Big Panel och PUN är omskrivningar för IPCC.

In 2003, the Institute for Coastal Research, a well known climate laboratory in Germany, surveyed over five hundred scientists to find out their views on global warming. the result are posted on the institute's website. they found clear indication s that there is no consensus, or even a majority view.

These results...seem to suggest that consensus is not all that strong and only 9.4% of the respondents "strongly agree" that climate change is mostly the result of anthropogenic causes. this however, a slight rise in consensus of the same survey conducted 1996...In the 1996 survey only 5.7% of the valid responses "strongly agreed" that climate change is mostly the result of anthropogenic causes. In fact, the result of the two surveys even question [the] claim that the majority of climate scientists agree with the IPCC, although this has improved somewhat between 1996 and 2003.

This paper was submitted to Science in response to a commentary claiming there was unanimous scientific agreement with the Big Panel on global warming. Science refused to publish it. Nonetheless, the unproven claim that scientists agree with the few dozen people who write the Big Panel reports continues to be routinely put forward by the media. This, in turn, get s picked up and repeated by the Big Panel itself.

We are no fans of deciding science by votes. How many scientists are in favour of the eight time tables. Let’s have a show of hands. Votes on such things are ultimately comedy. But these surveys and petitions are in reaction to item 4 of the doctrine; namely, that all but a handful of scientists on the fringe believe the Doctrine. There are more than enough scientists to disprove Doctrine item 4 within its own term.

Nonetheless, the premise is wrong. Doctrine item 4 is false in a more significant sense. It is comically false to presume that answers on a frontier research topic can be had by vote among "qualified" people. No one is "qualified" to provide definite answers about thing we don’t really know. If anyone really had the answer s it wouldn’t be research.

Doctrine Item 4 appeals to an authority that doesn’t actually exist, and it laughably suggests that conclusions can be determined by testing the motives of those who get pressed into serving as authorities. Not surprisingly, those most in need of "testing" are the ones with an opinion that differs from your own.

The only way to determine the truth is to test the ideas, not the people. What a remarkable idea! Test the ideas, and not the people, and you will be on the road to science. Test the people instead of the ideas and that the ensuing struggle -- despite being about scientific questions -- will have nothing to do with science. Instead, it will consist largely of attacks on a putative authority’s credibility, through suggestions of a hidden political agenda, or dark insinuations about funding, or claims that individuals lack specific expertise. Are they washed up? Have they published in refereed journals lately? Does this one sing in a girl band? We have heard all of these and more from Doctrine supporters who want to hang onto the claim of unanimity. And hang on they do.

A story in the Manchester Guardian April 6, 2001 quoted former PUN co-chaired Robert Watson confidently downplaying the possibility of uncertainty on the part of scientists: "[Watson] dismissed any suggestion that there was a significant split among scientists over whether climate change is occurring, and whether humans are causing it. HE said: 'It’s not even 80-20 or 90-10. I personally believe it’s something like 98-2 or 99-1.'" Likewise, at a news conference a few month earlier, the other Big Panel co-chair, Sir John Houghton, said, "I think there are very few scientists who‘d disagree with the IPCC [PUN]. And most of those who disagree have not published much."

These slights against the credentials of those who dissent creates peer pressure for those who disagree with the Big Panel to keep quiet. In causing the dissenters to censor themselves, it exacerbates a false appearance of unanimity among regular and Official Science. Sometimes the attacks on dissenters by politicians and Official science have been unusually forceful. During the Clinton-Gore administration, during an interview on Washington WAMU-FM (July 21, 1997), Interior Secretary Bruce Babbitt was asked why some reputable scientists did not support the administration’s view of global warming. He answered that,

[It’s] an unhappy fact that the oil companies and the coal companies in the United States have joined in a conspiracy to hire pseudo-scientists to deny the facts ... the energy companies need to be called out to account because what they are doing is un-American in the most basic sense. They are compromising our future by misrepresenting the facts by suborning scientists onto their payrolls and attempting to mislead the American people.

Such strong statements prop up the claim of unanimity in many ways. They discourage dissent directly and indirectly. Repeated slurs from prominent magazines, political leaders, and prominent activists undermine human dignity and science itself. They are an incitement to all of the lesser qualities of human nature. Surely, if skepticism about the Doctrine is merely the result of incompetence or sinister motives, then shouldn’t the responsible individuals be exposed and punished? [...]

Relaterat i media: MA, GP, GP(2), SDS, SvD
Andra bloggar om: politik, vetenskap, forskning, forskare, naturvetenskap, klimat, klimatet, konsensus, skepticism, klimatskeptiker, AGW, IPCC