Varning för den gröna rörelsen

Times Online: Blunt warning about greens under the bed, av Antonia Senior.

Skrev just följande översättning. (Ett par meningar om svininfluensa förstod jag inte, och satte därför översättningsförsöket inom hakparentes. Någon?)

Rättfram varning om hotande grön rörelse

En gång förförde lockelsen hos kommunismen idealisterna. Dagens miljöideologier riskerar att bli precis lika farliga.

Storbritannien är, tack och lov, ett ideologiskt begränsat land. Uppdelningen mellan höger och vänster är inte längre ideologisk, utan tribal. Är du en trevlig socialliberal som tror på marknaden eller en otrevlig socialliberal som tror på marknaden? Anthony Blunts memoarer, publicerade i veckan, beskriver en annorlunda epok, en i vilken fascism och kommunism var inställda på en till synes slutgiltig kamp om själarna.

Blunt talar om "den religiösa kvaliteten" i entusiasmen för vänstern bland Cambridges studenter. Det finns bara en ideologi i dagens utvecklade länder som utövar ett liknande grepp. Om Blunt hade varit ung i dag skulle han inte ha varit röd, han hade varit grön.

Hans grupp av arga unga män hade funnit Gore där de en gång fann Marx. Blunt väckte en febril atmosfär i vilken varje elev kände att hans eget beslut hade makten att forma framtiden. Där de en gång rasade om plundringen av proletariatet och skakades av fascismen på marsch skulle Blunt och hans krets överförda till nutidens studentbarer rasa om plundringen av planeten och skakas av dess överhängande förstörelse. Kisar man är rött och grönt slående lika.

Båda identifiera ett utopiskt sluttillstånd som svårligen kan förnekas. Diktatet "från var och en efter förmåga till var och en efter behov” framstår som önskvärt. De gröna lovar en värld där vi faktiskt överlever en kommande ekologisk apokalyps. Utan tvivel ett önskvärt resultat.

Men medlen för dessa mål verkar på liknande sätt oöverstigliga. Båda inriktningarna kräver ett omedelbart upphävande av den mänskliga naturen.

Ideologier ger ofta människan antingen mer ädelhet eller uselhet än hon förtjänar. I verkligheten är hon en världslig varelse. Hon vill ha ett hem för sig själv och dem hon älskar och där ha mat. Och hon vill ha rätt att styra sitt eget öde, äga sina egna saker och skaffa mera om hon kan utan att störas av rädslan för plötslig död. Sådana enkla önskemål stöder högre koncept: egendomsrätt och rättsstatsprinciper utan vilka det inte skulle finnas någon grund för demokrati.

Min önskan att leva ett fritt, vardagligt liv är en central kugge i vår stökiga, härliga, kapitalistiska demokrati. Den bygger miljontals av sådana små bestämda önskningar. Filtrerade av de röda är mina önskningar avskyvärda och borgerliga och måste slås ur mig med indoktrinering eller tvång. Filtrerade av de gröna är mina små önskningar avskyvärda handlingar av ekologisk vandalism. Mitt hus är en koldioxidfabrik. Min önskan att resa, äga saker, äta kött, skaffa barn, värma mitt hus, duscha en riktigt lång stund; allt är ondska.

Ordet ondska är avsiktligt valt. Både de gröna och röda positionerna är fyllda med maktskapande religiositet. Avvikare från konsensus skys som avfällingar. Professor Ian Plimer, den australiske geologen och klimatförändringsskeptikern, kunde inte hitta en förläggare för sin bok Heaven and Earth, som ifrågasätter ortodoxin om global uppvärmning. Han är föremål för hatbrev och demonstrationer. Det är fullständigt irrelevant huruvida han har rätt eller fel. En miljö som kväver hans rätt att höras är värre än en som är överhettad.

Även inom det övertygade lägret ogillas oliktänkande från vissa partilinjer. Kärnkraft är det billigaste och grönaste alternativet till fossilbränslen som vi har, men ändå är det förkastligt att förespråka dess spridning på bekostnad av vind och sol. Kärnkraftsförespråkare är rörelsens Trotskijs, föremål för attacker med verbal ishalka.

Den stora ekologiska tidsinställda bomben är befolkningstillväxt. År 2050 räknar FN:s demografer med att världens befolkning når 9.2 miljarder, jämfört med 6.8 miljarder i dag. Det är 2.4 miljarder extra klimatfotspår. Halvmesyrer verkar futtiga. Vi hoppas alla på någon ny teknik som räddar oss. Men om hotet aldrig skulle inträffa? Det är logiskt att hojta högt om svininfluensan, bara inte på vår bakgård. Ska vi be en bön om att svininfluensa härjar andra länders barn för att rädda våra egna från att stekas i framtiden?

Vi är i ett tidigt skede av den gröna rörelsen. En tid liknande den före bolsjevistisk socialism, när alla trodde på förstörelsen av det kapitalistiska systemet men fortfarande var relativt måttliga beträffande medlen för att nå dit. Vi är i ett stadium av naiva drömmare och fantasier. Ryssland var ett hem för sent 1800-talets narodnikrörelse, i vilken aristokratins rika söner gav sig ut på landsbygden för att berätta för bönderna att det var deras moraliska plikt att bli en revolutionär klass. Dom återvände, förbryllade, till de rika när bönder under förmynderi inte ville revoltera. Zac Goldsmith och prins Charles påminner om moderna narodniker, snackandes grönt från säkerheten i sina förgyllda liv.

Tar mig friheten till lite historisk determinism. Vi, bönderna, misslyckas med att resa oss upp och anamma behovet av förändring. Vi kommer inte att välja att ge upp ett modernt liv, med all dess förförande förorening. Vår omutliga vägran att välja grönt kommer att mötas av ny hårdhet av dem som anser att vi måste skyddas från oss själva. Ultragröna stater kan inte uppstå utan någon form av tvingande byte till diktatur; miljöaktivisternas diktatur.

Den gamla analogin om två kor är bra. Du har två kor. Kommunisterna stjäl båda korna och kanske ger dig lite mjölk, om du inte är borgarbracka. Fascisterna låter dig behålla korna men tar mjölken och säljer den tillbaka till dig. Dagens gröna säger att du kan behålla korna, men borde välja att överge dem eftersom deras metanrika fisar kommer att släppa lös ett helvete vid en obestämd tidpunkt i framtiden. Skitsamma säger du, jag behåller mina kor tack. Morgondagens gröna, de bolsjevikgröna skjuter korna och låter dig leta nötter.

Om valet står mellan ekologiskt sammanbrott och en mer direkt inskränkning av vår frihet, var ska dom av oss som varken är röda eller gröna, utan motsträvigt grå, vända oss? Tillbaka till de där små önskemålen och ett skygglappsförsett hopp att valet aldrig blir så skarpt. Om det gör det chansar jag på Armageddon.

(HT: Skeptic's Corner. Bild: Poster till filmen Cambridge Spies.)
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tillbakalänkning: SDS; DN; Politiken
Andra bloggar om: samhälle, vänstern, miljö, miljöpolitik, Storbritannien, klimat, klimatet, klimatalarmism, klimatpolitik, ideologi, ideologier, kommunism